Anna Rosjö Agrell

För gammal för att vara lycklig

Publicerad i City Malmö Lund 2008-04-14

Jag träffade henne på Pågatåget från Malmö till Lund, Berit med solglasögonen fästa i håret och den glänsande guldberlocken dinglandes runt halsen. Hon hade fått den för lång och trogen tjänst i det kommunala maskineriet. I över tre decennier av förändringsarbeten, nyanställningar och envetna chefer hade Berit stått stadigt troget, vilket hon ivrigt framhöll medan konduktören klippte våra biljetter.

JJJag gratulerade artigt när vi blivit själva igen men Berit verkade inte särskilt nöjd; de som varit anställda i tjugo år, hade minsann fått en cykel!

JJRedan i Burlöv hade jag förstått att cykeln inte var det enda Berit var missnöjd med, nej snarare var hon trött på det mesta: chefen var kass, arbetsuppgifterna enformiga, förändringarna för många och lönen! Hon slog sig för knäna och gav mig ett spefullt leende:

JJ”Lönen ska vi inte ens prata om lilla gumman.”

JJTåget skramlade vidare och när jag frågade Berit vad som gjorde att hon stannade kvar på sitt arbete fast hon inte trivdes, tittade hon klentroget på mig:

JJ”Jag är på tok för gammal för att byta jobb nu förstår du väl?”

JJJag studerade Berit med solglasögonen vilandes i det yviga håret och den uppknäppta blusen där guldberlocken hängde som en trofé. Hon hade säkerligen tio år kvar till pension.

Jag kunde inte släppa Berit ur tanken efter att vi skilts åt. Vissa karaktärer har något att berätta och Berit var avgjort en sådan. Jag hade kunnat träffa en Vd som egentligen ville arbeta i gatukök eller en nyutexaminerad student som valt fel inriktning, det intressanta var själva missnöjet. Hur kom det sig att denna talföra kvinna, trots sin vantrivsel, stannade kvar på sitt arbete i hela trettio år? Svaret är så klart givet: Berit såg hinder! I hennes fall var det i form av förlorad trygghet och en enligt henne för hög ålder för att söka nytt arbete.

Under påsken besökte jag och min man konstnärinnan Stina Melanton som bland annat visade målningar med optiska mönster. Vi stod i flera minuter och tittade på en kubisk formation som min man hävdade låg bakom en annan kub, medan jag uppfattade den i förgrunden. Efter ett tag hade vi dock enats om att den kunde ligga både framför och bakom beroende på hur vi såg den och upplevelsen fick mig att fundera på om optiska mönster kan appliceras på verkligheten. Kan hinder bli möjligheter om vi ser dem från ett annat håll?

Berit, om du läser den här krönikan, vill jag ge dig en optisk uppgift. Titta på din situation ännu en gång, från olika synvinklar, i skiftande belysning och vid skilda tider på dygnet. Jag kan inte lova några underverk men chansen är stor att du snart finner något du inte trodde fanns.

Du kan vara farlig

Publicerad i Punkt SE 2008-02-11

Jag lutar mig fram över bordet och höjer ögonbrynen. Några möter mig halvvägs över träskivan, andra tittar störögt när jag harklar till och tar ton:

JJ”Jag ska berätta en hemlighet för er.”

Jag viskar fram orden, stämningen tätnar och stunden är så tydlig att den går att skära ur. I bakgrunden susar någon fotbollsmatch på storbildsteve och vid vad varje bord sitter klungor av människor som nyss beställt en hamburgertallrik eller stor stark.

Jag har hamnat på en sportsbar med bekantas bekanta och de har nyss fått veta att jag arbetar inom psykiatrin. Som en sedvanlig reaktion på detta påstående följer frågan:

JJ”Är inte det farligt att jobba med?”

Jag kontrar genom att trycka på avlossaren och skjuta skarpt:

JJ”Alla vi som sitter här kan få en psykos!”

Jag rätar på ryggen, sträcker demonstrativt fram pekfingret mot var och en. De fyra sitter som fastlimmade på de noppriga stolsdynorna.

JJPå teve har någon nyss gjort mål.

JJJag andas, församlingen andas.

JJ”Nej det kan inte stämma”, säger någon snart.

Jag kan inte låta bli att fundera på om reaktionen blivit densamma om jag i stället sagt att alla kan bryta benet någon gång. Det råder en allmän missuppfattning om att psykisk sjukdom bara drabbar svaga människor och tvärtom ser jag det som att dessa personer är särskilt starka. Jag slås varje dag av den kreativitet, arbetsvilja och överlevnadsinstinkt som är vanlig hos dessa personer, trots fördomar och misstankar som dagligen möter dem.

JJI media nämns ofta psykiskt funktionshindrade i negativa sammanhang som har med våld eller kriminalitet att göra. Att en person med stark ångest tar sig till närköpet efter tio års isolering i lägenhet, nämns inte direkt i radio

Vi människor vill ha konkreta uppgifter: små svartvita kopior med röntgenbilder, en bruten arm eller ett förlamat ben. En stukad själ är svårare att acceptera. Att en person har svårt att förstå betydelsen av ord, tappar bort saker eller glömmer avtalade möten har vi ingen som helst acceptans för, trots att vi i våra CV utger oss för att vara flexibla och socialt kompetenta människor.

Församligen runt bordet är fortfarande tyst. Idrottsstjärnan som nyss gjort mål på teve höjer armarna i luften, men jag vet vilka de egentliga hjältarna är!

Fotosyntes

Vinnare i Mynthas lyriktävling 2005

Gräver i ditt hjärta
planterar mitt frö
Här kan vi börja
Nu.
Med en gång!

Ser på när fröet växer
En planta
slitstark, stolt
solkraft i mina ögon
orkanstyrka i ditt hår
vatten i våra skor

Där
en bit bort
Lönnen
mörk, oförutsättningslös
stjäl vår energi
och vi
vissnar långsamt

långsamt

Här kan vi sluta
Nu.
Med en gång!

Fotosyntesen är död.